Blodigt bokslut

Uppdaterat 2010-08-04

Det finns hoppfulla tecken i det Irak som USA nu börjar lämna. Men grunderna för invasionen var vilseledande och priset blev alltför högt.

I måndags framträdde president Barack Obama inför en grupp krigsveteraner och förklarade att han fullföljt sitt löfte att avsluta kriget i Irak.

Det land som USA nu börjar dra sig tillbaka ifrån är i avsevärt bättre skick än det var för några år sedan. Våldet har minskat. År 2008 dog 4.645 civila, en skrämmande siffra, men den lägsta sedan invasionen 2003. Antalet bilar, telefoner och internetuppkopplingar har stigit kraftigt sedan 2003.

Irakierna känner sig tryggare och mer nöjda med livet än tidigare; 60 procent av befolkningen tror att livskvaliteten kommer att förbättras. Oljeproduktionen har ökat och allt fler har tillgång till elektricitet och drivmedel, även om Bagdad bara hade fem timmar av elektricitet en dag i juli.

Men Irak invaderades inte för att förbättra civilbefolkningens materiella livskvalitet. Det var kriget och de föregående FN-sanktionerna som förstörde infrastrukturen i Irak, som på 1980-talet var en ledande – om än brutalt repressiv välfärdsstat i Mellanöstern.

Krigets tillskyndare menade att det fanns fyra huvudsakliga skäl att angripa Irak: att landet hade tillgång till massförstörelsevapen, att den brutala Saddam Husseinregimen måste störtas, att göra Irak till en demokratisk förebild i Mellanöstern och att bekämpa den internationella terrorism som drabbat USA.

Av dessa mål har ett definitivt uppnåtts. Att Saddam Hussein, en av vår tids mest blodiga och aggressiva despoter, avsattes, arresterades och ställdes inför domstol var en stor framgång som inte ska underskattas.

Irak har också rört sig mot demokrati. Den kurdiska regionen i norra Irak är stabil och ekonomiskt välmående. Och om än framtiden är osäker finns en demokratisk struktur på plats i resten av landet.

Men i övrigt är det klent. Få av de omkringliggande staterna lär se Irak som en förebild. Saddam Hussein hade inte gömt några massförstörelsevapen. Några internationella terrorister fanns inte i Irak. Däremot ledde kriget till en våg av blodig terror som ännu pågår i Irak.

I den andra vågskålen finns enorma kostnader. USA har förbrukat närmare en triljon dollar på Irak. Men det är ändå bara pengar i jämförelse med det mänskliga lidandet.

Några enhetliga siffror finns inte, men enligt de flesta beräkningar har omkring hundra tusen irakier dött under våldsamma omständigheter sedan invasionen. Om man räknar sjukdom, svält och andra umbäranden orsakade av kriget har omkring 600.000 irakier dött, enligt en undersökning, visserligen omdiskuterad. De amerikanska förlusterna är över 4.000 döda och 30.000 sårade soldater.

Det som har skett kan inte, på gott och ont, göras ogjort. Men vi kan åtminstone försöka lära av tidigare misstag. Och i fallet Irak handlar det framför allt om att skilja mellan vad som kan och vad som inte kan åstadkommas med militära medel.

Att avsätta Saddam Hussein var en realistisk målsättning, även om det mänskliga priset blev orimligt högt. Men om detta hade varit den enda målsättningen skulle Bushregeringen aldrig ha fått stöd av den egna befolkningen.

Med en blandning av felaktiga påståenden om massförstörelsevapen, ogrundade anklagelser om stöd till al- Qaida och verklighetsfrämmande visioner av ett demokratiskt genombrott i Mellanöstern lyckades man sälja detta krig till allmänheten.

När det finns många sammanfallande men inte ett enskilt starkt skäl till ett beslut bör man bli misstänksam. En insikt att hålla i åtanke i dessa dagar när Afghanistaninsatsen motiveras med ett smörgåsbord av motiv: kamp mot terrorism, bygga demokrati, befria kvinnorna, regional säkerhet.