På tok för tidigt

Barack Obama får Nobels fredspris efter mindre än ett år som president. Därmed har den norska priskommittén gjort såväl priset som Obama en otjänst.

När den norska Nobelkommittén på fredagen meddelade att Barack Obama får fredspriset [1], var reaktionen hörbart häpen i Nobelhuset i Oslo. Det var först efter att budskapet upprepades på engelska som åhörarna hann samla sig till en artig applåd. Att människor gapar av förvåning är begripligt. Fredspriset delas i regel ut till personer som uträttat något, inte till politiska ledare som väcker hopp om en bättre värld.

De flesta av oss förväntar sig att den som belönas ska ha bidragit med påtagliga insatser för fred och frihet i världen. Inte alla pristagare har lyckats i sina strävanden, men de erkänns för sitt mod och stora personliga risktagande.

Ibland visar sig utnämningar i efterhand bli fiaskon, som när Israels Yitzhak Rabin och Shimon Peres delade på priset tillsammans med PLO:s Yassir Arafat efter undertecknandet av Osloavtalet. Bara några år senare övergav Arafat fredssamtalen och utlöste den andra intifadan.

Barack Obama har varit USA:s president i mindre än ett år. Under den tiden har han försökt stärka det internationella samarbetet, bland annat genom förhandlingarna om nedrustning av kärnvapen. Han har också hållit ett antal uppmärksammade tal runt om i världen. De har syftat till att förbättra USA:s anseende och inleda samtal med några av världens mer brutala regimer.

Men inget av detta motiverar fredspriset. Obama har mycket kvar att bevisa på den utrikespolitiska scenen.

Det är utmärkt att den amerikanske presidenten vill att USA ska spela en aktiv roll internationellt, men hittills har utvecklingen inte gått i Obamas riktning. I Mellanöstern har konflikten mellan israeler och palestinier blivit än mer infekterad och komplicerad efter kriget i Gaza. Ett fredsavtal känns avlägset.

I Irak tilltar Irans inflytande, samtidigt som amerikanska trupper har börjat dra sig tillbaka. Det finns en stor risk att Irak förvandlas till en diktatur som kontrolleras från Teheran.

Samtidigt tycks det som om Iran tagit nya steg för att utveckla en atombomb. Häromveckan blev det känt att landets kärnenergiprogram bedrivits på en tidigare okänd plats.

Inte heller i Afghanistan blåser vindarna i Obamas riktning. Åtta år efter terrorattackerna den 11 september tycks talibanerna stärka sitt inflytande. Barack Obama har fört konstruktiva samtal med Ryssland, men parallellt med dessa diskussioner har ledarna i Kreml fortsatt att röra sig i auktoritär riktning. Hotet mot grannländerna har ökat. Ett år efter kriget i Georgien befinner sig ryska trupper fortfarande i landet, vilket är ett brott mot internationell rätt.

Läggs dessutom Nordkorea till på listan – vars regim genomfört nya provsprängningar – är tillståndet i världen ganska eländigt.

Ytterst lite av detta bör läggas Barack Obama till last, och bilden är kanske inte fullt så mörk som den kan verka. Men uppräkningen visar vilka enorma utmaningar som ligger framför den amerikanske presidenten.

Att norrmännen rycktes med i glädjeyran när Obama valdes är begripligt, men det gör inte deras beslut mer rimligt. Genom att belöna Obama med ett Nobelpris har den norska kommittén bidragit till att höja de redan orealistiska förväntningar som finns på USA:s president. Därmed har man gjort såväl honom som fredspriset en otjänst.

DN 10/9 2009