Praktisk patriotism eller partitaktik

Nu börjar det verkligen bli pinsamt. Vi har kunnat följa cirkusen under lång tid och nu utsätts hela USA:s ekonomi för risk när demokrater och republikaner fortsätter att bråka.

Senast den andra augusti behöver skuldtaket höjas för att den man ska ha råd att betala ut pensioner och ränta på lån.

Polariseringen försvåras av att båda sidor har svårigheter med interna svekdebatter. Republikanerna pressas hårt av Tea Party-rörelsen att inte höja skatterna medan det hos demokraterna finns ett starkt motstånd att skära i socialförsäkringssystemen, även om Obama nu verkar gå med på det.

Att som politiker göra sig ovän med de egna medlemmarna och väljarna eller till och med på sikt riskera sin egen karriär är självklart svårt. Vi får hoppas att dramaturgin i den allvarliga och akuta situationen gör det lättare för partierna att internt rättfärdiga kompromisser.

Under vanliga förhållanden ska självklart partier representera medborgarnas olika åsikter och strida hårt för sin sak. Men det finns tillfällen då det nationella intresset måste få stå över partipolitik och valtaktik. Det handlar om praktisk patriotism, som ju ofta lovordas i USA.

Då är det glädjande att opinionsundersökningar visar att den amerikanska befolkningen vill att de ska hitta en kompromisslösning.”Vet du vad människor är mest trötta på? De är trötta på en stad där kompromiss har blivit ett fult ord”, summerade Obama situationen häromdagen.

Finanskrisen och dess ekonomiska efterdyningar har ställt fler länder inför svåra val och gett en intressant bild av hur regeringar och befolkningar har tagit svårigheterna på olika sätt.

Baltikum genomgick ett stålbad. I Lettland sänktes offentliganställdas löner med 20 procent. Trots att många drabbades hårt fanns en folklig acceptans och de drastiska åtgärderna mottogs med relativt lugn. Det var ett modigt val som nu verkar löna sig genom att den lilla, öppna ekonomin växer genom export.

I Grekland är situationen den motsatta. På gator och torg skriker grekerna ut sin ilska mot politiker och EU. Man kan ha förståelse för deras besvikelse över systemet, men också förundras över deras naivitet. Har du varit delaktig i en utbredd svart ekonomi är det kanske inte så förvånande att staten inte får in tillräckligt med skatt. Och varför skulle Grekland kunna ha en laglig pensionsålder på 58 år, när andra länder inte anser sig ha råd med det? Här borde den grekiska befolkningen också kunna se sin egen del i det som nu sker.

I Sverige lärde vi oss om tuffa beslut under 90-talet. Pensionsreformen och skattereformen är stolta exempel där landets långsiktiga intresse tilläts väga tyngre än partipolitik. Genom att alla partier, utom Vänsterpartiet, och de andra viktigaste intressenterna stod bakom pensionsreformen, blev det trots vissa protester ingen folkstorm. Mot den historiska bakgrunden är det inte konstigt att många blev upprörda över Håkan Juholts utspel att Socialdemokraterna skulle ta fram egna, pigga förslag för pensionssystemet och göra det till en valfråga.

Vi ser flera exempel i vår omvärld där både regeringar och väljare brister i sin ansvarskänsla. För ledare handlar det om att våga ta kloka beslut, även om det kostar. Som väljare är det viktigt att vi är pålästa om de ekonomiska realiteter som landet står inför. I botten är det vårt ansvar att varken belöna ekonomiskt lättsinne eller straffa politiker som vågar tar svåra beslut för landets bästa.